No open-access location is known for this record yet.
No open-access location is known for this record yet.
Syftet med foreliggande studie var att oka kunskapen om vilka ungdomar som stannar kvar inom idrottsrorelsen och om mojligt utrona anledningarna till att de fortsatter idrotta inom en forening aven om de inte ar elitsatsande. Istallet for att rikta uppmarksamheten mot varfor manga slutar vande vi pa fragestallningen och undersokte varfor vissa ungdomar i tonaren fortsatter sin idrottsliga verksamhet i en forening. Belysningen sker fran tre utgangspunkter. I delstudie I utgors empirin av LOK-stodsstatistik rorande antalet deltagartillfallen i olika aldrar i 13 specialidrottsforbund samt av intervjuer av representanter for ett antal specialidrottsforbund inom RF. I delstudie II riktas intresset mot vad som kannetecknar de ungdomar som fortsatter med foreningsidrott fran 13 till 16 ars alder. Jamforelser gors mellan dem som fortsatt, dem som slutat och dem som aldrig varit medlemmar i en forening under denna aldersperiod. I delstudie III belyses ungdomarnas egna uppfattningar om idrott samt deras motiv for att fortsatta med foreningsidrott. Analysen bygger pa intervjusvar fran 18 fore-ningsaktiva ungdomar i aldrarna 15 till 18 ar. Av LOK-stods statistiken framgar att andelen eltagartillfallen sjonk under tonaren i 11 av de 13 studerade idrotterna. Boxning och frisbee redovisade flest deltagartillfallen i aldrarna 17-20 ar medan fotboll, ridning, simning, tennis och gymnastik hade manga aktiva fran sju till 12 ar men darefter skedde en markant nedgang. Friidrott och budo & kampsport hade ocksa minst antal deltagartillfallen i aldrarna 17-20 ar men uppvisade en mer jamn fordelning mellan de olika alderskategorierna. Innebandy, ishockey, handboll och basket noterade flest deltagartillfallen i aldrarna 13-16 ar och darefter skedde en tydlig nedgang. Da traningsintensiteten formodas oka i de aldre tonaren, samtidigt som antalet deltagartillfallen blev farre, indikerar detta att antalet aktiva medlemmar sjunker i annu storre utstrackning an vad som framgar av LOK-stodsstatistiken. Formodligen uppgar andelen ungdomar som avslutar sitt idrottsengagemang under senare tonar till over 50 procent, i vissa idrotter med annu storre andel, vid en jamforelse med 12-arsaldern. Delstudie II visade att andelen foreningsmedlemmar minskade betydligt fran skolar sex till skolar nio. Nagot fler pojkar an flickor var medlemmar. Ridning for flickor och fotboll for pojkar var de idrotter som var popularast i skolar sex och nio. Andelen aktiva sjonk dock fran 13 till 16 ars alder. Samtidigt fanns det en tendens bland flickorna att under denna tidsperiod i okad grad agna sig at individuella idrotter som aerobics, dans och styrketraning. Resultaten indikerar att ungdomarna i storre utstrackning an tidigare soker sig till privata traningsalternativ. De ungdomar som var kvar i idrottsrorelsen var inte bara mer fysiskt aktiva pa sin fritid utan hade ocksa hogre betyg, i saval idrott och halsa som teoretiska amnen, an de som hade slutat eller inte varit medlemmar. De tva senare kategorierna var i dessa avseenden relativt jambordiga. De elever som holl sig kvar i idrottsrorelsen visade sig saledes vara mer framgangsrika i skolarbetet och valde oftare teoretisk linje pa gymnasiet an ovriga. Koden for framgang tycks vara densamma i skolan som i idrottsrorelsen. Vilka var da de ungdomar, som fortsatte sitt foreningsidrottande och vilka motiv angav de for detta engagemang? Alla utom en tranade, tavlade och/eller pelade match tre eller fler dagar i veckan. Flertalet agnade sig ocksa at mer an en idrott och det var fa veckor under ett ar da de hade uppehall fran traningar och tavlingar. I denna mening kan de saledes sagas vara breddidrottare aven om verksamheten agde rum pa en relativt hog och intensiv niva. Idrotten fyller uppenbarligen en mycket stor del av de ungas liv och ter sig i deras ogon bade begriplig, hanterbar och meningsfull. Det som framholls som motiverande, roligt och meningsfullt var att de ville utvecklas i sina idrotter och lara sig nya fardigheter och klara av nagot de tidigare inte hade kunnat. Vidare menade de att det var betydelsefullt att fa inga i ett sammanhang med andra aktiva och ledare som delade samma intressen. Idrotten gav ocksa avkoppling och rekreation och utgjorde en fristad skild fran ovriga vardagssysselsattningar, dar mojligheter fanns att visa upp andra sidor av sig sjalv. Att tavla framstar inte som det allra viktigaste for alla, utan snarare nagot som tillhor verksamheten, som var sjalvklart och nagot man maste acceptera och lara sig hantera. Ett viktigt, men nagot ovantat, resultat var att den kategori ungdomar, som vi hade for avsikt att intervjua, namligen de som tranade ett fatal ganger per vecka, var mycket svar att fa tag i. Flertalet av de intervjuade ungdomarna tranade flera ganger i veckan, och inte sallan i fler idrotter. Uppenbarligen var de starkt engagerade i sitt idrottande och hade ocksa varit det lange. Fragan kvarstar saledes; finns de ungdomar i sena tonaren, som tranar en till tva ganger i veckan inom idrottsrorelsen? En fortsatt forskning far besvara fragan i vilken omfattning idrotten ar oppen for ungdomar med olika ambitionsnivaer och bakgrundsforhallanden. I detta sammanhang maste ocksa en djuplodande diskussion foras om begreppen elit respektive bredd.
Loading…
Imported from OpenAlex (CC0) — nothing here is generated.