Med utgangspunkt i forskolans och skolans likabehandlingsarbete ar syftet med denna artikel att problematisera den forstaelse av normkritisk pedagogik som vuxit fram inom svensk utbildningspolitik sedan inforandet av lagen mot diskriminering och annan krankande behandling av barn och elever (SFS 2006:67). Mer precist forsoker vi besvara fragan om vad innebar att vara och bli ”normkritisk” i relation till det Zygmunt Bauman kallar for det moderna utbildningsprojektets andra – framlingen. Vart argument ar upp delat i tre delar. Forst analyseras den dominerande diskursen om normkritisk pedagogik inom svensk utbildningspolitik, dar kritik mot radande normer och maktordningar har kommit att betraktas som en specifik metod eller strategi for ett framgangsrikt likabehandlingsarbete. Darefter vander vi oss till den subjektsforstaelse som aterfinns inom poststrukturell teoribildning och visar hur denna kan relateras till den normkritiska pedagogikens vilja till frigorelse och forandring. Avslutningsvis argumenterar vi for att den forstaelse av normkritisk pedagogik som dominerar det utbildningspolitiska talet om skolors och forskolors likabehandlingsarbete utgar fran ett klassisk modernistiskt utbildningsideal. Konsekvensen ar att de normkritiska strate gier som foreslas far svart att bemota de manniskor som av olika anledningar inte passar in ett ordnat samhalle eftersom de genom sitt framlingskap bade tillhor samhallets insida och utsida.
Langmann, E. and Månsson, N. (2016). Att vända blicken mot sig själv: En problematisering av den normkritiska pedagogiken. Bulletin Monumental.
Imported from OpenAlex (CC0) — nothing here is generated.